äldsta redan gått i skola nere i bygden, men när familjen flyttade upp i ödemarken, upp till detta avsides belägna Breidablik, måste barnen bli hedningar igen.
Har du mat med till pojkarna dina? frågade hustrun. — Mat ja? Ser du inte den här kistan, det är min reskista, som jag hade med mig hem. Den är full av mat. — Vad har du med? — Vad jag har med? Jag har fläsk och kött till att koka och smör och bröd och ost till torrskaffning. — Ja, det är storartat med er däruppe! sade hustrun, och hennes stackars blekkindade barn hörde med både ögon och öron talas om all den goda maten. Var skall du få husrum åt dem? frågade hon. — Hos smeden. — Jaså, sade hustrun. Ja, mina ska nu också till skolan igen, de ska bo hos länsmannen. — Jaså, sade Inger. — Ja, eller hos doktorn eller prästen. Det är nu så, att han Brede är så känd med alla de stora. — Då satte Inger kappan tillrätta och fick fördelaktigt fram några svarta silkesfransar. — Var har du fått kappan? Har du haft henne med dig? — Jag har sytt henne själv. — Ja, det är som jag säger, ni ha det något till präktigt däruppe.
När Inger körde vidare, kände hon sig övermodig och glad, och när hon kom ned i byn, visade hon sig kanske litet för svassig, säkert är, att länsman Heyerdahls fru tog anstöt av att hon kom i kappa: hustrun på Sellanrå glömde vem hon var, glömde var hon kom ifrån efter sex års frånvaro. Men Inger fick i alla fall visa sin kappa, och varken handelsmannens hustru eller smedens hustru eller skollärarens hustru hade något emot en sådan kappa åt sig själva, men de ville se tiden an.
Det dröjde inte så länge, förrän Inger började få kunder. Några kvinnor kommo från andra sidan fjället av nyfikenhet, Oline hade väl mot sin vilja kommit att nämna henne för en och annan. De som kommo hade med sig många nyheter från Ingers hembygd. I gengäld blevo de trakterade och fingo se på symaskinen. Unga flickor kommo två och två uppifrån bygden och rådgjorde med Inger: det var på hösten, de hade sparat ihop till
