XIII.
Och på vintern var det sedan det vanliga arbetet med vedkörning och lagning av verktyg och åkdon, och Inger skötte huset och sydde. Gossarna voro åter nere i byn, denna gång för en lång termin. De hade nu i flera vintrar haft ett par skidor tillsammans, det gick mycket bra, så länge de voro hemma. Den ene stod och väntade, medan den andre åkte, eller också stod den ene bakpå hos den andre. På det viset redde de sig gott, de visste inte om, att man kunde ha det präktigare, de voro oskuldsfulla. Men nere i bygden voro förhållandena större, skolan vimlade av skidor, det visade sig, att till och med barnen på Breidablik hade var sitt par. Det gick inte med mindre än att Isak måste göra ett nytt par skidor åt Eleseus, och Sivert fick behålla de gamla för sig själv.
Isak gjorde än mer. Han skaffade pojkarna nya kläder och starka, outslitliga stövlar. Men när det var gjort, gick Isak till handelsmannen och beställde en ring. — En ring? frågade handelsmannen — En fingerring. Jag har blivit så högfärdig, att jag vill ge hustru min en fingerring. — Skall det vara en silverring eller en guldring eller bara en mässingsring, som har hängt i guldröken? — Det skall vara en silverring. — Handelsmannen funderade länge: när du skall däran, Isak, och om du vill förära hustru din en ring, som hon kan vara betjänt med, så tag en guldring! — Vad! sade Isak högt, men han hade visst i sitt innersta hjärta själv tänkt på en guldring. De diskuterade saken från alla synpunkter och enades om ett visst mått på ringen. Isak funderade mycket och skakade på huvudet och tyckte det var ett svårt beslut att fatta, men handelsmannen ville inte skriva efter något annat än en guldring. När Isak vandrade hemåt,
