poldine, men när han inte såg henne, bar han själv in barnet och lade det. Han gick också själv till sängs. Fram på natten vaknade han, och Inger var inte inne. Är hon i fähuset? tänkte han, steg upp och gick ut. Inger? ropade han. Intet svar. Korna vände på huvudena och tittade på honom. Allt var tyst. Av gammal vana räknade han boskapen, räknade han småkräken, en av tackorna var så svår med att ligga ute, nu var hon ute igen. Inger? ropade han. Intet svar nu heller. Hon har väl aldrig följt med ända ned till bygden? tänkte han.
Sommarnatten var ljus och ljum, Isak satt en stund på trapphällen, sedan steg han upp och gick in i skogen för att leta efter tackan. Han fann Inger. Inger här? Inger och en till. De sutto i ljungen, hon snurrade hans skärmmössa på sitt pekfinger, de talade med varandra, hon var väl eftersträvad igen.
Isak vankade sakta bort till dem. Inger vände sig om och fick se honom. Hon blev vit som ett lärft i ansiktet, sjönk ihop, tappade mössan, satt som förintad. — Hm. Vet du, att tackan är borta igen? sade Isak. Men det vet väl inte du, sade han.
Den unge telegrafarbetaren tog upp sin mössa och lomade i väg: Jag får väl ge mig efter de andra, sade han. Ja, godnatt, sade han och gick. Ingen svarade.
Jaså, du sitter här! sade Isak. Skall du sitta här?
Han började gå hemåt. Inger kom på knä, kom på fötterna och följde efter. Så gingo de, mannen först, hustrun några steg bakefter. De kommo hem.
Inger hade väl fått tid på sig och hade nu sin förklaring färdig: Det var just tackan jag skulle gå och leta efter, sade hon. Jag såg, att hon var borta. Så kom den där karlen, han hjälpte mig att leta. Vi hade just satt oss ned, när du kom. Vart skall du hän nu?
Jag? Jag måste väl ta reda på kräket.
Nej, nu skall du lägga dig. Och skall någon leta mer, så skall jag göra det. Du skall bara lägga dig, det kan
