du behöva. Men förresten så kan tackan ligga ute, det har hon gjort förr.
Ja och bli uppäten av rovdjur! sade Isak och gick.
Nej, du skall inte bry dig om det! ropade hon och gick fatt honom. Du behöver vila. Jag skall gå.
Isak lät övertala sig. Och han ville inte heller, att Inger skulle leta mer efter tackan. De gingo in båda två.
Inger såg i en handvändning efter barnen, var inne i kammaren och tittade till Pojkarna, betedde sig, som om hon varit ute i det lovligaste ärende, ja det var inte fritt att hon gjorde sig till litet för Isak, som om hon väntat en kärvänlighet större än någonsin i kväll — ty nu hade han ju fått full förklaring. Men nej, Isak var inte så lätt omstämd. Han hade helst sett, att hon varit djupt sorgsen och inte vetat till sig av ånger. Det hade han helst sett. Vad förslog det lilla hon sjönk samman i skogen, det lilla grand hon blev till sig, när han kom på henne — vad förslog det, när det gick så fort över!
Han var ingalunda blid dagen efter heller, som var söndag, utan vandrade ut och såg på sågen och såg på kvarnen och såg på ägorna i sällskap med barnen eller ensam. Då Inger en gång försökte få vara med, gick Isak sin väg: Jag skall uppåt bäcken och se efter en sak, sade han. Det var väl något som grämde honom, men han bar det i tysthet och väsnades inte. Å, Isak var något stort, han minde om Israel, löftesfäst och bedraget, men fullt av tro.
På måndagen var stämningen redan lättare, och allt som dagarna gingo, började intrycket från den förargliga lördagsnatten utplånas, Tiden gör så mycket gott igen. Med regn och rusk, sömn och mat läker den alla sår. Isak hade inte lagt saken så värst mycket vid sig, han hade inte ens visshet om att han var förorättad och hade dessutom mycket annat att tänka på, rätt nu skulle slättern börja. Och slutligen var telegrafen snart färdig nu, så skulle det väl bli frid igen på gården. En bred och ljus kungsväg gick genom skogen, det stod stolpar med tråd på ända upp till fjälls.
