ha tänkt så här: Nej, här står jag och är långt ifrån någon bra karl, någon god människa, jag är en hund! Sedan surrade han fast snöret kring skrinet, tog upp mössan och bar in alltsammans i logen igen. Nu var det gjort.
När han kom ut från logen och gick nedåt till kvarnen, bort från gården, bort från allt, stod inte Inger i stugfönstret. Nåja, låt henne stå var hon vill, förresten låg hon väl i sängen, var skulle hon eljes vara? Men förr i världen, de första oskuldsfulla åren här på nybygget, då hade inte Inger någon ro, utan var uppe och väntade på honom, när han skulle komma hem från bygden. Det hade blivit annorlunda nu, annorlunda med allt. Som då han gav henne ringen — kunde någonting ha varit mera misslyckat? Isak hade varit ytterst anspråkslös och visst inte sagt, att det var en guldring: Det är inte mycket med den, men du kan ju sätta den på fingret och prova den! — Är det guld? frågade hon — Ja, men den är inte stor, sade han. — Joo! var det meningen, att hon skulle svara nu, men hon svarade: Nää, så stor är den inte, men… — Du kan ju ha den nån gång i alla fall, sade han till slut modfälld.
Men Inger var ju tacksam för ringen och hade den på högra handen, så att den blänkte, när hon sydde. Ibland fingo flickorna nere från bygden prova den och sitta med den en stund på fingret, när de voro hos henne för att få råd. Förstod då inte Isak, att hon var mycket stolt över ringen?
Men det var ödsligt att sitta här i kvarnen och höra på forsen natten lång. Isak hade intet ont gjort och behövde inte gömma sig. Därför gick han ut ur kvarnen, upp över ägorna, hem, in i dagligstugan. —
Och nu blev Isak i sanning flat, glad och flat. Brede Olsen satt där, hans granne, ingen annan, satt och fick kaffe. Jo, Inger var uppe, de två sutto där bara och pratade och drucko kaffe. Där kommer han Isak! sade Inger i vänlig ton och reste sig upp och hällde i en kopp åt honom också. God kväll, sade Brede och var lika vänlig.
