I.
Den långa, långa stigen över myrarna och in i skogarna, vem har trampat den? Människan, mannen, den förste som var här. Det fanns ingen stig före honom. Sedan följde ett och annat djur de svaga spåren över mo och myr och gjorde dem tydligare, och ännu senare började en och annan lapp vädra upp stigen och gå den, när han skulle från fjäll till fjäll och se till sin ren. Så kom stigen till över den stora allmänningen, som ingen ägde, över det herrelösa landet.
Mannen kommer gående norrut. På ryggen bär han en säck, den första säcken, som innehåller mat och några redskap. Mannen är stark och grov, han har rostrött skägg och små ärr i ansiktet och på händerna — har han fått dessa sårmärken under arbete eller strid? Han kommer kanske från avtjänat straff och vill gömma sig, han är kanske filosof och söker frid, men huru som helst kommer han nu här, en människa mitt i denna ofantliga ensamhet. Han går och går. Intet ljud av fåglar eller fyrfotadjur höres omkring honom. Ibland talar han ett och annat ord med sig själv: Hå hå, ja ja! säger han. När han kommer över myrarna och till vänliga ställen med en glänta i skogen, sätter han ned säcken och börjar vandra omkring och undersöka förhållandena. Om en stund kommer han tillbaka, tar säcken på ryggen och vandrar igen. Så går det hela dagen, han ser på solen hur timmarna skrida, det blir natt, och han kastar sig ned på sin arm i ljungen.
Om några timmar vandrar han igen, hå hå, ja ja, vandrar igen rakt norrut, ser på solen, hur timmarna skrida, tar sig ett mål av tunnbröd och getost, dricker vatten i en bäck och fortsätter sin vandring. Även denna dag åtgår till den, ty han måste undersöka så många vänliga ställen
