XIV.
Och tiden gick.
Jo, naturligtvis kom Eleseus till staden, Inger drev igenom det. Han var där först ett års tid, så blev han konfirmerad, sedan satt han på ingenjörens kontor och blev duktigare och duktigare till att skriva. Tänk, sådana brev han skickade hem, än med svart och än med rött bläck, riktigt granna att se på. Och det var ett språk i dem, en stil! Då och då bad han om pengar, bad om litet hjälp hemifrån, han måste ha till klocka och kedja, så att han inte försov sig om mornarna och kom för sent på kontoret. Han måste ha till pipa och tobak som andra unga kontorister i staden; till något som han kallade fickpengar; till något han kallade aftonskola, där han lärde sig teckning och gymnastik och annat som behövdes i hans stånd och ställning. Eleseus var allt som allt ingalunda billig att ha på kontor i staden.
Fickpengar, frågade Isak, är det pengar att ha i fickan? — Måtte väl vara det, menade Inger, det är väl för att inte vara alldeles utan. Och det är nu inte heller så mycket, en daler då och då. — Just det ja, en daler då och en daler då, svarade Isak arg. Men han var arg för att han saknade Eleseus och ville ha honom hemma. — Det blir många daler, sade han. Jag har inte råd.
Du får skriva, att han inte kan få mera. — Jaså, jaha, sade Inger förnärmad. — Han Sivert, vad får han i fickpengar? frågade Isak. — Inger svarade: Du har inte varit i en stad och förstår det inte. Han Sivert behöver inga fickpengar. Men förresten så blir det inte synd om honom, när morbror Sivert dör. — Det vet du inte. — Jo, det vet jag.