ma inför dina ögon. Det var det minsta jag kunde tjäna dig med. — Då sade Inger: Vad kan det göra, om han kommer? Han kan inte skada mig längre. — Oline spetsade öronen: Jaså, har du lärt dig råd för det också? — Jag får inte fler barn, sade Inger.
Så voro de ju jämnspelta och hade lika goda trumfar: Oline stod ju och visste, att lappen Os-Anders dog i förrgår…
Varför skulle inte Inger få fler barn? Hon var inte osams med sin man, de levde inte som hund och katt, långt därifrån. De hade var sina egenheter, men de tvistade sällan, och grollet varade aldrig länge, och sedan var allt gott igen. Mången gång kunde Inger också plötsligt bli som förr i världen och hugga i med arbetet i lagården eller på åkern, det var som om hon blev sig själv igen. Isak såg då med tacksamma ögon på sin hustru, och hade han hört till dem, som genast uttala sig, skulle han ha sagt som så: Vad? Hm. Är det verkligen ditt allvar? Eller något annat erkännande. Men han teg för länge och kom för sent med sitt beröm. Därför var det väl ingenting roligt med det för Inger, och hon brydde sig inte om att vara duktig för jämnan.
Hon kunde ha varit över femtio år och fått barn, men som hon gick och stod var hon kanske inte ens fyrtio. Allt hade hon lärt på anstalten — hade hon också lärt några konster med sig själv? Hon kom så utstuderad och välundervisad hem från umgänget med de andra mörderskorna. Hon hade kanske också hört ett och annat av herrarna, av vakten, läkarna. Hon berättade en gång för Isak, vad en ung medicinare hade sagt om hela hennes ogärning: Varför skall det vara straff på att döda barn, till och med friska barn, till och med välskapade barn? De voro inte annat än köttklumpar. — Isak frågade: Han var väl ett riktigt odjur då? — Han! utropade Inger och berättade, hur snäll han hade varit mot henne, mot Inger själv, och att det just var han, som fått en annan doktor att operera hennes mun och göra henne till människa. Nu hade hon bara ett ärr.
