Nu hade hon bara ett ärr, ja, och var en riktigt vacker kvinna, lång och smärt, mörk, rikhårig, om sommaren för det mesta barfotad och högt uppskörtad, med mycket käcka ben. Isak såg dem, vem såg dem inte! De grälade inte, nej, Isak hade inte fallenhet för det, och hustrun hade blivit så mycket flinkare att svara. Ett gott och grundligt gräl tog tid för denne trögmåns, han vred och vände på vad hon sade och fick inte stort sagt, förresten hade han också hjärta för henne, var starkt fäst vid henne. Det var heller inte så ofta han behövde svara för sig, Inger angrep honom inte, han var en utmärkt man på många sätt, och hon lät honom vara. Vad hade hon att klaga över? Sannerligen, Isak var inte att förakta, hon kunde ha fått den som värre var. Utsliten? Ja, visst hade han visat tecken till trötthet, men inte så att det gjorde något. Han var så att säga full av gammal sundhet och kraft liksom hon, och i eftersommarens samliv skötte han sin del av ömheten minst lika varmt som hon.
Men någon större skönhet och elegans fanns det ju inte hos honom! Nej. Och häruti var hon honom överlägsen. Inger kom väl också ibland att tänka på att hon sett det som var finare, män med fina kläder och promenadkäpp, herrar med näsdukar och stärkkrage, å, de stadsherrarna! Hon behandlade därför Isak bara som den han var, så att säga bara efter hans förtjänst, inte mer: han var en nybyggare i skogen; hade hennes mun varit riktig hela tiden, skulle hon aldrig hava tagit honom, det visste hon nu. Nej, då kunde hon ha tagit en annan. Det hem hon hade fått, hela den ensliga tillvaro, Isak berett henne, var i grund och botten något ganska medelmåttigt, hon kunde i alla händelser ha blivit gift nere i sin hembygd och haft sällskap och umgänge och inte blivit en huldra i vildmarken. Här passade hon inte längre, hon hade fått en annan syn på livet.
Var det inte märkvärdigt vad synen kunde förändras! Inger förmådde inte längre glädja sig över en riktigt fin kalv eller slå ihop händerna av förvåning, när Isak kom hem med en stor börda fisk från fjällsjön. Nej, hon hade
