som skulle in; Sivert var med fadern. Inger hade lilla Leopoldine och kreaturen hos sig, men hon kände sig ensam, grät för det mesta hela tiden och skakade på huvudet åt sig själv: så stor sinnesrörelse hade hon bara en gång förr känt; nu kom hon att tänka på den gången, det var då hon låg och kvävde ett litet barn.
Var kunde Isak och sonen vara? De hade inte varit sysslolösa. De hade däremot stulit ett dygn eller mer från höskörden och byggt en båt uppe i fjällsjön, en grov och klumpig farkost, men tät och stark som allt vad de gjorde, och nu hade de båt och kunde fiska med nät.
De kommo hem igen, och höet låg lika torrt. De hade spelat himlen det sprattet att lita på den, och de hade förtjänat på det, de vunno på det. Då pekade Sivert och sade: Hon mor har tagit in höet! — Fadern såg nedåt ängarna och sade, Jaså. — Isak hade ju strax sett, att en hel del av höet var borta, nu var väl Inger hemma och höll merafton. Det var verkligen bra gjort av henne att bärga höet, fast han hade farit fram så hårdhänt med henne i går. Och det var tungt, stort hö, hon hade arbetat hårt och därtill haft alla getterna. och korna att mjölka. — Gå in och få dig mat, sade han till Sivert. — Än du? — Nej.
Då Sivert varit inne en liten stund, kom Inger ut och stod ödmjukt på trappstenen och sade: Kan du inte vara så pass emot dig själv, att du går in och får dig mat, du också? — Isak mumlade bara ett: Hm! Men Ingers ödmjukhet var något så sällsynt på senare tiden, att Isaks styvsinthet började ge med sig. — Om du ville sätta i ett par pinnar i räfsan min, så skulle jag ta in mer, sade hon. Hon vände sig till husbonden på gården, överhuvudet för allt, med en begäran, och hon var tacksam, då han inte gav henne hånfullt avslag: Du har räfsat och kört nog, sade han. — Nej, det är inte nog. — Jag har inte tid att laga räfsan din nu, du ser, att här blir regn.
Därmed gick Isak till arbetet.
Han ville väl skona henne. De minuter, det skulle tagit att laga räfsan, hade nog tiofaldigt uppvägts av att
