byggde båt, säger du. Var är den båten! Uppe i fjällsjön? Jag skall titta på den också!
Han lovade så mycket, den Geissler. Han var en ostadig herre och hade blivit ännu mer flyktig än förr, han måste arbeta ryckvis med allting. Men då gick det i flygande fläng. Det var inte utan, att han var en överlägsen karl. Naturligtvis hade han benägenhet till att överdriva. Åker och äng kunde omöjligt bli gröna till dagen efter, men Geissler var rask att se och besluta, det blev verkligen denne besynnerlige mans förtjänst, att grödan på Sellanrå räddades.
Hur många rännor har du nu? Det är för litet. Ju fler trärännor du har, dess lättare rinner vattnet. Om du gör tio eller tolv tioalnsrännor, så reder du dig. Har du tolvalnarsbräder, säger du? Tag dem, det betalar sig till hösten!
Nu hade Geissler inte ro längre, utan steg upp och sprang åter bort till Sivert: Präktigt, min gosse, nu blir det bra, skall du se. Din far spikar och tätar rännor, vi få fler än jag först trodde. Gå nu dit bort efter dem, så ska vi börja!
Hela eftermiddagen var det ett jäktande. Det var det styvaste arbete Sivert hade varit med om, ett alldeles främmande tempo för honom, de unnade sig knappt någon aftonvard. Men nu rann vattnet! Här och var måste de göra dikena djupare, här och var måste en ränna sänkas eller höjas, men vattnet rann. Till sent på kvällen gingo de tre männen och bättrade på och knåpade med sitt arbete och voro ivrigt upptagna, men när vattnet började sprida sig över de mest uttorkade ställena av jorden, blev det glädje i Sellanråfolkets hjärtan. — Jag har glömt min klocka, vad lider tiden? sade Geissler. Det skall vara grönt till i morgon vid det här laget, sade han.
Mitt i natten steg Sivert upp och såg till vattenledningen. Han träffade sin far, som var ute i samma ärende. Ack, det var en spänning och en upplevelse, detta, däruppe i ödemarken!
