värdigt, det nekar jag inte till! Han kastade bort tid och krafter till ingen nytta. När han sedan kom trött hem till sin stuga, slängde han en liten påse med stenprov i golvet och blåste och pustade efter sitt dagsverke och menade, att ingen slet hårdare för födan. Han odlade litet potatis på en våt myr och slog de gräsfläckar, som växte av sig själva kring hans stuga, det var jordbruket. Han hade kommit på fel hylla, det måste gå galet. Nu var redan hans torvtak trasigt och trappan till köket murken av dropp; en liten slipsten låg på marken, kärran stod alltid under bar himmel.
Brede hade det bra så tillvida som dylika småsaker alls inte grämde honom. När barnen rullade med slipstenen på lek, var fadern vänlig och snäll och hjälpte dem ibland att rulla. En lätt och lat natur utan allvar, men också utan tungsinthet, svag till karaktären, litet ovederhäftig, men han skaffade ändå mat, sådan den nu var, han drog sig fram med de sina från dag till dag, de levde allesamman. Men naturligtvis kunde inte handelsmannen i all evighet föda Brede och hans familj, han hade sagt det ofta, nu hade han sagt det strängt. Brede insåg det själv och lovade, att nu skulle han göra någon utväg: han skulle sälja sitt ställe och kanske förtjäna riktigt bra på det och betala handelsmannen! Och till och med om han förlorade på det, ville han sälja, vad skulle han med jord! Han längtade ned till bygden igen, till sorglösheten och skvallret och kramboden — dit längtade han i stället för att slå sig till ro här och arbeta och glömma stora världen. Kunde han glömma julgransfesterna eller den sjuttonde maj eller basarerna på kommunalhuset. Han älskade att tala med någon, att höra nytt, men vem skulle han tala med här på myrarna? Inger på Sellanrå hade en tid visat sig litet trevlig, nu hade hon blivit så annorlunda, så fåordig igen. Och förresten så hade hon varit på tukthus, och han var en statens ämbetsman, det passade sig inte.
Nej, han hade gjort sig själv orätt, då han lämnade bygden. Nu såg han med avund, att länsmannen hade fått
