om hon ångrade sig, värre var inte Barbro, och fast det var söndag gick hon ut i skogen efter nytt enris till jordgolvet och gjorde fint inne.
Men när hon var så snäll och hjärtans god, så måste ju Axel fram med den vackra schaletten, som han hade köpt åt henne i går afton, han hade eljest tänkt att gömma den och låta henne göra riktigt skäl för den först. Se, nu tyckte hon bra om den och provade den strax, ja, hon frågade honom, om den inte klädde henne. Jo, det gjorde den, och hon kunde gärna sätta skinnväskan hans på huvudet, så klädde den henne! Då skrattade hon och ville vara riktigt vänlig igen och sade: Jag vill mycket hellre gå med den här schaletten till kyrkan och till altaret än med hatt. I Bergen gick vi ju med hatt allesamman, ja, utom simpla jungfrur, som kom från landet.
Idel vänskap igen.
Och när Axel kom fram med tidningen, som han hämtat på posten, satte Barbro sig att läsa om vad som hänt i världen, om ett inbrott hos en guldsmed på Strandgatan, om ett tattareslagsmål, om ett barnlik, som drivit i land i hamnen. Det var insytt i en gammal skjorta, som var klippt tvärs av vid ärmarna. Vem kan ha kastat ut det barnet? sade Barbro. Hon läste också av gammal vana torgprisen.
Sommaren gick.
