XVI.
Stora förändringar på Sellanrå.
Ja, intet var sig likt från den första tiden, här fanns nu en mängd hus och såg och kvarn, och ödemarken hade blivit människors hemvist. Och mera förestod. Men Inger var kanske det märkvärdigaste, så omvänd och duktig igen.
Krisen i fjol hade väl inte genast kunnat få bukt med hennes lättsinne, i början hade hon benägenhet för återfall, hon ertappade sig med att vilja tala om anstalten och Trondhjems domkyrka. Så var det med många små och oskyldiga ting. Ringen tog hon av sig, och sina käckt halvkorta kjolar gjorde hon längre. Hon hade blivit så tankfull, det blev tystare på gården, besöken avtogo, de främmande flickorna och hustrurna från bygden kommo mera sällan, därför att hon inte inlät sig med dem. Ingen kan leva i djupa obygden och hålla på med stoj och skämt. Glädje är inte detsamma som nöje.
I ödemarken har var årstid sina under, men alltid och oföränderligt är det den tunga, omätliga tystnaden från himmel och jord, begränsningen åt alla håll, skogsmörkret, trädens skönhet. Allt är tungt och vått, ingen tanke är omöjlig där. Norr om Sellanrå låg en liten, liten tjärn, en vattenpuss, inte större än ett akvarium. Där simmade några små, små fiskbarn, som aldrig blevo större, de levde och dogo där, och voro ingen nytta till, ack nej, inte till minsta nytta. En kväll stod Inger där och lyssnade efter koskällorna. Då hörde hon intet annat, ty allt var dött, men hon hörde en sång från akvariet. Den var så svag, och ibland hördes den, ibland inte. Det var de små fiskarnas sång.
De hade tur med det på Sellanrå, att var höst och
