mer än andra att vänta himlens vedergällning, den skulle inte utebli, hon visste ju, att Gud gick om kvällarna och såg ut över all sin ödemark och hade sagolika ögon, han skulle nog finna henne. Det var inte så förfärligt mycket i hennes dagliga liv, som hon kunde rätta på, jo, hon kunde gömma guldringen djupt på kistbottnen, och hon kunde skriva till Eleseus, att han skulle omvända sig, han också. Men för övrigt återstod ingenting annat än att själv göra sitt arbete väl och inte spara sig. Ännu en sak kunde hon göra: kläda sig i anspråkslösa kläder och bara knyta ett litet blått sidenband om halsen om söndagarna. Denna oäkta och obehövliga fattigdom var uttryck för ett slags filosofi, för självförnedring, stoicism. Det blåa sidenbandet var använt, var bortsprättat från en mössa, som lilla Leopoldine hade vuxit ur, det var urblekt här och var och rent ut sagt litet sjaskigt — nu använder Inger det till en ödmjuk prydnad om helgdagarna. Ja, hon överdrev och efterliknade armodet i stugorna, hon gjorde sig falskeligen till fattig — skulle hennes förtjänst ha varit större, om hon varit tvungen till så ringa utsmyckning? Låt henne vara i fred, hon har rätt till fred!
Hon överdrev oerhört och gjorde mer än hon behövde. Det fanns två karlar på gården, men Inger passade på, när de voro borta, och sågade ved. Vad skulle nu detta självplågeri tjäna till! Hon var en så obetydlig, en så ringa människa, hennes gåvor så medelmåttiga, hennes död eller liv skulle inte märkas i landet, bara här i ödemarken. Här var hon nästan stor, hon var i alla händelser den största, och hon tyckte väl hon var värd all den näpst hon kostade på sig. — Hennes man sade: Han Sivert och jag har talats vid om det, vi vill inte veta av att du sågar veden vår och sliter ut dig. — Jag gör det för mitt samvetes skull, svarade hon.
Samvete? Det gjorde åter Isak eftertänksam; han var en till åren kommen man, långsam i vändningarna, men när han äntligen yttrade sig, var det tungt vägande ord han uttalade. Samvetet måtte vara betydligt kraftigt,
