språngande ny flicka hade kommit — den gamla dagligstugan skulle nu bli en kammare, mera kunde den inte bli.
Och naturligtvis måste han berätta det för Inger en dag, hon var ju så nyfiken på att få veta det, och fast Inger kanske redan kände hemligheten genom Sivert — de båda sutto så ofta och viskade med varandra — så blev hon rätt förvånad och handfallen och sade: Det är väl aldrig ditt allvar? — Smäckfull av invärtes stolthet svarade han: Du kommer med så många nya barn till gården, att jag rakt inte vet, hur jag skall få rum till dem!
Manfolken voro nu var dag och bröto sten till den nya grunden. De voro ungefär lika goda vid detta arbete, den ene ung och stark och rundlemmad, snabb att se var han skulle sätta spettet, att finna den användbara stenen; den andre åldrande och seg med långa armar och en väldig tyngd på spettet. När de hade tagit några riktiga karlatag, pustade de gärna ut och pratade litet med varandra, ett lustigt och förbehållsamt prat:
Han Brede tänker sälja, sade fadern. — Ja, sade sonen. — Måntro vad han skall begära? — Det är inte gott att veta. — Har du inte hört något? — Nej. Jag har hört tvåhundra. — Fadern funderade en stund och sade: Vad tror du, duger den här i stenfoten? — Det kommer an på, om vi får av honom den här tjocka kanten, svarade Sivert och steg genast upp. Han gav fadern sätthammaren att hålla och tog själv till släggan. Han blev röd och varm, han reste sig i hela sin längd och lät släggan falla, reste sig åter och lät den falla, tjugo slag, tjugo tordönsskrällar. Han sparade inte verktyget och inte sig själv, det var hårt arbete han utförde, skjortan kröp upp ur byxorna och gjorde honom bar över magen, han lyfte sig för var gång på tå för att ge släggan ännu större fart. Tjugo slag.
Låt oss nu se! skrek fadern. — Sonen höll inne och frågade: Har han fått någon spricka? — De lade sig bägge ned och undersökte stenen, undersökte den tosingen, den besten, nej, han hade inte spruckit. — Jag tror
