jag skall försöka med bara släggan, sade fadern och steg upp. Ändå hårdare arbete, endast och allenast styrkan, släggan blev varm, stålet vek sig, penen blev slö. Hon går av skaftet, sade han om släggan och höll upp. Jag orkar heller inte mer, sade han. Å, det menade han inte, att han inte orkade mer!
Denne far, denne arbetsträl, denne oansenlige man, så full av tålamod och godhet, han unnade sonen att slå de sista slagen och klyva stenen. — Där låg den nu i två delar. Ja, du har särskild hand med det, sade fadern. Hm. Breidablik kunde nog bli bra. — Jag tror nog det, sade sonen. — När som myren blev dikad och uppgrävd. — Stugan måste ses om. — Ja, det förstås, stugan måste ses om, det bleve inte lite arbete där, men i alla fall… Hur var det, hörde du, om mor ville till kyrkan om söndag? — Ja, hon talade om det. — Jaså. Nu ska vi ha ögonen med oss överallt och få fatt på en ny brosten till den nya storstugan. Du har inte sett någon? — Nej, sade Sivert.
Så arbetade de igen.
Ett par dagar därefter tyckte de båda två, att de hade nog sten till grundvalen. Det var en fredagskväll. De satte sig ned och vilade och pratade litet igen.
Hm. Ja, vad säger du, sade fadern, ska vi tänka något på Breidablik? — Hur då? frågade sonen. Vad skulle vi med det? — Nej, jag vet inte. Där är nu skolhus, och det ligger halvvägs ner till bygden. — Ja, än se'n? frågade sonen. — Jag vet inte, vad vi skulle med det att göra, för det är just ingenting att ha. — Har du tänkt köpa det? frågade sonen. — Fadern svarade: Nää. Såframt inte han Eleseus ville ha det att arbeta på. — Han Eleseus? — Ja, jag vet inte. — Långt funderande å ömse sidor. Fadern började samla ihop verktygen och ta dem på ryggen för att gå hem. — Ja, det skulle vara det enda, sade Sivert slutligen. Du kan ju tala med honom om det. — Fadern avbröt samtalet och sade: Nej, nu ha vi inte fått tag i någon bra brosten till nystugan i dag heller.
