de sig till litet mera. Tonen i förhandlingarna väckte hans uppmärksamhet: det var visst någon familjeaffär, som här blev uppgjord. En av herrarna kunde säga: Min käre Geissler, du borde verkligen inte ha så röda ögon! Vartill Geissler svarade snabbt, men undvikande: Nej, det borde jag verkligen inte, men det går en inte efter förtjänst här i världen.
Var det så, att fru Geisslers bröder och släktingar ville köpa sig fria från hennes man, kanske med ett slag befria sig från hans besök i deras hem och hans besvärliga förtrolighet? Nu var ju berget givetvis inte utan sitt värde, det påstod ju ingen, men det låg avlägset, herrarna sade rent ut, att de köpte det nu för att sedan åter sälja det till personer som hade långt större förmåga än de att tillgodogöra sig det. Häri låg intet osannolikt. De sade också öppet, att de inte visste, hur mycket de skulle få igen av berget som det låg där: Blev driften upptagen, så var kanske fyrtio tusen ingen betalning; blev berget liggande där som nu, var det bortkastade pengar. Men för alla eventualiteter ville de ha klara papper, och därför bjödo de Isak fem hundra kronor för hans andel.
Jag har fullmakt av Isak, sade Geissler, och jag säljer inte hans rätt under tio procent av köpesumman.
Fyra tusen! sade herrarna.
Fyra tusen, sade Geissler. Isak ägde berget, han får fyra tusen. Jag ägde det inte, jag fick fyrtio tusen. Vill herrarna vara så vänliga och betänka det.
Ja, men fyra tusen!
Geissler reste sig upp och sade: Eller också blir det ingen försäljning av!
De funderade på det, viskade om det, gingo ut på gården, drogo ut på tiden. Gör hästarna i ordning! ropade de till sina drängar. En av herrarna gick in till Inger och betalade furstligt för kaffe, några ägg och nattlogi. Geissler gick till synes likgiltig omkring, men han var lika uppmärksam för det: Hur gick det med bevattningsanläggningen i fjol? frågade han Sivert. — Den räddade hela skörden. — Ni ha brutit upp den där åkern, sedan jag var
