förfalla, han tycker det är nöjsammare att resa omkring på utmätningar. Han har sålt av sin boskap förut, nu vill han sälja hästen. — Jag skall höra med honom, sade Isak.
Geissler visade vida omkring med handen och sade: Allt är markgrevens! Du har hus och kreatur och uppodlad jord, ingen kan svälta ut dig!
Nej, svarade Isak, vi ha allt som Gud har skapat.
Geissler var än här och än där på gården och gick plötsligt in till Inger: Kan det bli litet matsäck i dag också? frågade han. Några våfflor igen, utan smör och ost på, det är så mycket gott i dem förut… Nej, gör som jag säger, jag vill inte bära mer.
Så ut igen. Geissler måtte haft många tankar i huvudet. Han gick in i den nya storstugan och satte sig att skriva. Han hade tänkt ut det på förhand, så det tog honom inte lång tid. Det var en inlaga till staten, sade han överlägset till Isak, till inrikesdepartementet, sade han. Jag har mycket att stå i!
När han fått sin matsäck och sagt farväl, var det, som om han plötsligt dragit sig något till minnes: Det var sant, jag glömde visst, när jag gick härifrån sist — jag hade tagit ut en sedel ur plånboken, men så hade jag stoppat ned den i västfickan. Där fann jag den. Jag har så många affärer i huvudet. — Därmed lade han något i Ingers hand och gick.
Ja, så gick Geissler och föreföll ganska käck. Han var alls inte nedbruten, och han dog inte på länge. Han kom igen till Sellanrå, och först många år senare dog han. Det var en sorg var gång han gick från gården. Isak hade tänkt fråga honom, om Breidablik och rådgöra med honom, men det blev inte av. Geissler skulle väl kanske också ha avrått honom från att köpa stället, att köpa obruten mark åt en kontorist som Eleseus.
