XVIII.
Morbror Sivert hängde i alla fall inte med så länge. Det tog Eleseus en tre veckors tid att vara hos honom, sedan dog den gamle. Eleseus styrde om begravningen och var riktigt duktig med det. Han fick fatt i några fuchsior från de kringliggande stugorna och lånade flagga att hissa på halv stång och köpte svart tyg hos handelsmannen att sätta för fönsterna. Isak och Inger fingo bud efter sig och kommo till jordfästningen. Eleseus var den egentliga värden och stod för trakteringen av gästerna, ja, när liket sjöngs ut, sade Eleseus till och med några vackra ord över kistan, och hans mor tog till näsduken av stolthet och rörelse. Allt gick briljant.
På hemvägen i faderns sällskap måste Eleseus bära sin vårrock, så att alla sågo den, men spatserkäppen gömde han i den ena rockärmen. Det gick bra, ända tills de skulle i båten över sjön, då kom Isak att sätta sig litet på rocken, och det hördes ett knakande. — Vad var det? frågade han. — Det var ingenting, svarade Eleseus.
Men den avbrutna käppen blev inte bortkastad. När de kommo hem, sökte Eleseus efter en passande skålla. — Kan vi inte spjäla honom? sade Sivert, den store upptågsmakaren. Vänta, ska du få se, vi lägger på en stadig träspjäla på var sida och surrar med becktråd. — Jag skall surra dig med becktråd, svarade Eleseus. — Ha, ha, ha. Du vill kanske hellre surra med ett rött strumpeband? — Ha, ha, ha, sade Eleseus också, men sedan gick han till modern och fick en gammal fingerborg av henne, och den filade han botten av och gjorde sig en riktigt fin skålla till promenadkäppen. Å, Eleseus var inte så fumlig med sina långa, vita händer!
Bröderna skämtade nu med varandra: Skall jag få det
