som är efter han morbror Sivert? frågade Eleseus. Om du skall få det? Hur mycket är det? frågade Sivert. — Ha, ha, ha, du vill först veta hur mycket det är, din girigbuk! — Ja, du kan gärna få det, sade Sivert. — Det är mellan fem och tio tusen. — Daler? skrek Sivert. Han kunde inte hålla tillbaka detta utrop. Eleseus räknade ju aldrig i daler, men nu passade det, och han nickade. Och han lät Sivert gå med det beskedet till dagen därpå.
Då tog Eleseus upp ämnet igen: Du går nog och ångrar gåvan din i går? sade han. — Din dumbom! svarade Sivert visserligen, men fem tusen daler var nu fem tusen daler och ingen småsumma; om inte brodern var en lus eller en hedning, så lämnade han väl igen hälften. — Nu skall jag säga dig en sak, förklarade slutligen Eleseus, att jag tror inte jag skulle bli fet på det arvet. — Sivert såg förvånad på honom: Jaså, inte det? — Nej, inte så särdeles fet.
Eleseus hade ju lärt att förstå sig på räkenskaper. Morbroderns skrin, det berömda schatullet, hade öppnats för honom, och han hade måst gå igenom alla papper och räkenskaper och konstatera vad han verkligen ägde. Morbror Sivert hade inte satt sin systerson till arbete på åkern eller med nätet i båthuset. Han hade fört in honom i ett fruktansvärt virrvarr av siffror och räkningar. Om en skattskyldig för tio år sedan hade betalat med en get eller några pund torkad gråsej, så stod inte geten eller gråsejen uppskriven, men Gammal-Sivert hämtade fram mannen ur minnet och sade: Han har betalt! — Nå, då stryker vi den posten, sade Eleseus.
Här var nog Eleseus rätte mannen. Han var snäll och uppmuntrade den sjuke med att ställningen var god. De hade kommit utmärkt väl överens och till och med skämtat litet smått med varandra. Eleseus var visserligen narraktig i ett och annat avseende, men det var Gammal-Sivert också, och de hade helt enkelt satt upp storslagna dokument till förmån inte bara för Lill-Sivert utan också för byn själv, för den kommun, som den gamle tjänat i trettio år. Maken till goda dagar hade Eleseus aldrig haft!
