nor för fulla daler, intet under att han trodde sig rik. Men när allt blev utrett, fruktade Eleseus för att det kanske inte blev mycket kvar, kanske ingenting. Kanske räckte det inte till.
Ja, Sivert kunde gärna lova honom det som blev kvar efter morbrodern.
Bröderna skämtade om det. Sivert var inte nedslagen, tvärtom, det skulle nog ha kommit att gräma honom mera, om han verkligen hade pratat bort fem tusen daler. Han visste mycket väl, att det var på ren spekulation han blivit uppkallad efter morbrodern, han hade inte förtjänat att få något av honom. Nu nödgade han Eleseus att ta emot arvet: Jo visst skall du ha det, kom och låt oss göra upp det skriftligt, sade han. Jag unnar dig att bli rik. Du skall inte försmå det!
De skämtade mycket med varandra. Sivert var sannerligen den, som mest hjälpte Eleseus att hålla ut hemma. Mycket skulle ha varit mörkare, om inte han varit.
Nu hade Eleseus förresten blivit riktigt bortskämd igen. Dessa tre veckor av lättjefullt dagdriveri på andra sidan fjället hade inte varit bra för honom. Där hade han också klätt sig fin och gått i kyrkan, ja, han hade träffat flickor. Här hemma på Sellanrå fanns ingen. Jensine, den nya pigan, var ingenting, bara en arbetsmänniska, hon passade bättre för Sivert. — Det vore lustigt att veta, hurudan hon Barbro på Breidablik har blivit sedan hon blev vuxen, sade han. — Gå nedöver till Axel Ström och titta efter! sade Sivert.
Eleseus gick en söndag. Jo, han hade varit utombys och fått mod och munterhet igen, fått blodad tand, han kom och livade upp dem i Axels torvkoja. Barbro själv var ingalunda att förakta, var i alla fall den enda där i trakten, hon spelade gitarr och hade en kvick tunga, dessutom luktade hon inte renfana, utan äkta saker, hårvatten. Eleseus å sin sida lät förstå, att han bara var hemma på semester, kontoret krävde honom snart tillbaka. Emellertid var det roligt att vara hemma igen också på den
