seus har fallenhet för andra saker. — Vad det smakade att bli uppskattad till och med här i ödemarken! Jag är ganska rädd för att mina nävar inte duger, sade Eleseus också och spelade förnäm. — Låt mig se! sade Barbro och tog hans hand.
Axel kom utanför samtalet igen och gick ut, de andra båda voro åter ensamma. De voro jämnåriga, de hade gått i skolan tillsammans och lekt och kysst varandra och sprungit omkring. Nu upplivade de med oändlig överlägsenhet sina barndomsminnen, och det var inte fritt, att Barbro koketterade litet. Naturligtvis var inte han Eleseus som de stora kontoristerna i Bergen, som hade både glasögon och guldur, men han var en herrekarl här i ödemarken, det kunde inte förnekas. Och nu tog hon fram och visade honom fotografiet från Bergen: så såg hon ut då; men nu! — Vad är det som fattas dig nu? frågade han. — Jaså, tycker du inte jag har förlorat mitt utseende? — Förlorat? Jag vill bara säga dig en gång för alla, att jag tycker du är dubbelt så vacker nu, sade han, fylligare på det hela taget. Förlorat ditt utseende? Jo, du pratar! sade han. — Men tycker du inte, att min klänning är vacker på det här porträttet, urringad i halsen och nedåt ryggen? och så hade jag silverkedjan, som du ser, och den kostade stora pengar, jag fick den i present av den ena av kontoristerna jag var hos. Men så blev jag av med den. Ja, jag blev inte precis av med den, men jag behövde pengarna, när jag skulle resa hem. — Eleseus frågade: Kan jag inte få det här fotografiet? — Få det? Vad får jag i stället? — Här visste Eleseus så väl vad han helst velat svara, men han tordes inte. Jag skall fotografera mig, när jag kommer till staden, så skall du få mitt igen, svarade han däremot. Hon gömde porträttet och sade: Nej, det här är det enda jag har kvar. — Då blev det mörkt i hans unga själ, och han räckte ut handen efter porträttet. — Ja, men giv mig då strax någonting för det, sade hon leende. Då tog han och kysste henne eftertryckligt.
Nu blev det mera otvunget. Eleseus var riktigt i sitt
