att han satt där och kämpade med sina känslor. Hon var ett få till flicka!
Nu började han känna sig förargad, och först gav han sina känslor luft på ett fint sätt: hon var sannerligen inte någon god representant för kvinnokönet, sade han. Men då det inte hjälpte — å, han skulle hellre ha tigit och lidit, hon blev bara värre. Men han blev heller inte bättre. Han sade: Hade jag vetat, hurudan du är, så hade jag inte kommit hit ned i kväll. — Nå, än sen? gav hon honom tillbaka. Då hade du inte fått lufta käppen din, som du sitter med. — Se Barbro, hon hade varit i Bergen, hon kunde skämta, hon hade också sett riktiga spatserkäppar, därför kunde hon nu också fråga så näsvist: Vad var det för hoplappat paraplyskaft han gick och svängde med? — Han fann sig i det. — Då vill du väl ha fotografiet ditt tillbaka? sade han. — Verkade inte detta, så verkade ingenting, det var det sista man kunde tänka sig där uppe att ta en gåva tillbaka. — Å, det blir väl bra med det, svarade hon undvikande. — Jo då, förklarade han käckt, jag skall skicka dig det med det allra första. Ge mig nu igen mitt brev!
Han steg upp.
Hon gav honom brevet, men då fick hon också tårar i ögonen. Ja, nu slog hon om, tösen blev rörd, vännen övergav henne, farväl för sista gången. Du får inte gå, sade hon, jag bryr mig inte om vad han Axel tror. — Men nu ville han begagna sig av sitt övertag och sade farväl och tack för vad som varit. För när en dam är så som du, så drar jag mig tillbaka, sade han.
Han gick sakta bort från kojan och begav sig på hemvägen och visslade och svängde med käppen och var karl! Pyttsan! En liten stund efter kom Barbro också gående. Hon ropade på honom ett par gånger. Ja, han stannade, det gjorde han, men han var ett sårat lejon. Hon satte sig i ljungen och syntes ångerfull. Hon lekte med en ljungkvist, och småningom blev han medgörligare igen, han också, och bad om en kyss, en sista avskedskyss, sade han. — Nej, det ville hon inte. — Var nu bedårande som förra
