vara! — Den ringen kan du ha själv, sade hon. — Vad är det för fel med den? — Fel? Det är inget fel, svarade hon, steg upp och började att duka av bordet. — Du får allt ha den nu till en början, så blir det väl råd till en annan sedan. — Det svarade hon ingenting på.
Men förresten var Barbro bra gemen i kväll. Var inte en ny silverring värd så mycket som tack en gång? Det måste vara den här fina kontoristen, som hade gjort henne kollrig. Axel kunde inte låta bli att säga: Men kan du tala om för mig, vad den där Eleseus ränner här efter? Vad vill han med dig? — Med mig? — Ja, förstår inte den idioten hur det är fatt med dig? Ser han det inte på dig? — Barbro vände sig rakt emot honom och sade: Jaså, du tror nu, att du har bundit mig vid dig här, men du skall få se, att det blir lögn! — Åhå! sade Axel. — Ja. Och du skall få se, att jag skall resa också! — Axel bara log ett litet leende åt detta, och han gjorde det inte ens så att hon såg det, ty han ville inte reta henne. Sedan sade han lugnande som till ett barn: Nu skall du vara snäll, Barbro. Du vet ju: du och jag!
Och naturligtvis slutade det sent på natten med att Barbro blev god igen och till och med somnade med silver- ringen på fingret.
Det ordnade sig nog alltsammans.
För de båda i jordkojan ordnade det sig nog, men med Eleseus var det värre, han hade svårt att komma över den kränkning han lidit. Som han inte förstod sig på hysteri, trodde han, att han blivit narrad av pur elakhet. Hon Barbro på Breidablik hade varit väl utmanande, låt vara att hon hade varit i Bergen!
Fotografien hade han skickat tillbaka till Barbro på det sättet, att han gick dit med den en natt och kastade in den till henne i ladan, där hon hade sin säng. Han hade långt ifrån gjort det i grov och ohövlig form: han hade fumlat länge med dörren för att få henne vaken, och när hon reste sig på armbågen och frågade: Hittar du inte in i kväll? så hade denna förtroliga fråga stuckit honom som en nål eller ett svärd, men han hade inte skrikit, bara
