låtit fotografien segla sakta och vackert inåt ladan. Och sedan hade han gått sin väg. Gått? Egentligen hade han gått några steg, men därefter hade han börjat springa; han var så upprörd, så upphetsad, hans hjärta bultade hårt. Borta vid några buskar stannade han och såg sig om — nej, hon kom inte. Han hade halvt hoppats det! Om hon ändå inte hade visat så mycken godhet mot honom! Men nu skulle tusan springa, när hon inte var i hälarna på honom i bara linnet och en kjol, förkrossad, förtvivlad över den förtroliga frågan, som inte var riktad till honom.
Han gick hemåt utan käpp och utan att vissla; han var ingen kaxe längre. Ett styng i bröstet är inte småsaker.
Och var det slut med detta?
En söndag gick han nedåt igen bara för att titta. Med ett sjukligt och otroligt tålamod låg han och lurade borta i buskarna och stirrade bort till torvkojan. När det äntligen blev liv och rörelse där borta, var det som för att riktigt göra kål på honom: Axel och Barbro kommo bägge ut ur kojan och följdes åt till fähuset. De voro ömma mot varandra nu, ja, de hade en välsignad stund, de gingo med armen om varandras liv, han tänkte hjälpa henne i fähuset. Ser man på!
Eleseus betraktade dessa båda med en min, som om han förlorat allt, som om han var ruinerad. Kanske tänkte han: hon går arm i arm med Axel Ström; hur hon kommit därhän vet jag inte, en gång höll hon armarna om mig! Nu försvunno de i fähuset.
Nå, lycka till. Skulle han ligga här i buskarna och glömma sig själv? Jo pytt! Ligga här framstupa och glömma vem han var! Vem var hon? Men han var den han var. Nej, fy sjutton!
Han sprang upp och borstade ljung och bås av sina byxor. Hans vrede och övermod tog sig ett besynnerligt uttryck: han blev desperat och gav sig till att sjunga en ganska oanständig visa. Och det var med känsla och övertygelse han klämde i och sjöng de värsta ställena med ännu högre röst.
