XIX.
Isak kom tillbaka från byn med en häst.
Ja, det hade gått så, att han köpt hästen av fjärdingsmannen. Den var, som Geissler hade sagt, till salu, men den kostade tvåhundrafyrtio kronor, det blev sextio daler. Det var ingen måtta med hästpriserna nu för tiden, i Isaks barndom kunde man få den allra bästa häst för femtio daler.
Men varför hade han inte själv fött upp någon häst? Han hade funderat på det, hade nog tänkt hur det skulle vara att ha ett ungföl — som han hade måst vänta på i både ett och två år. Det kunde den göra, som inte hade så bråttom med jordbruket, en som kunde låta en myrteg ligga obrukad, tills han en gång fick häst att köra hem dess gröda med. Som fjärdingsmannen sade: Det är ingen idé för mig att ha häst; det höet jag har kan kvinnfolken mina bära in, mens jag är ute och förtjänar pengar!
Den nya hästen var en gammal tanke hos Isak, en mångårig tanke, det var inte Geissler som hade väckt den. Därför hade han ju också ordnat sig därefter, så gott han kunnat. En spilta till, ett tjuder till nu för sommaren, kördoningar hade han några, och fler fick han göra till hösten. Det viktigaste av allt, fodret, hade han naturligtvis inte glömt: varför hade det varit så nödvändigt att odla den sista myren redan i fjol, om det inte var för att slippa minska på kobetet och ändå ha vinterfoder åt den nya hästen? Nu låg myren insådd till grönfoder. Det var till de kalvande korna.
Ja, allt var uttänkt. Inger hade åter god anledning att bli förvånad och slå ihop händerna som förr i världen.
Isak kom med nyheter från bygden: Breidablik skulle säljas, det hade nu lysts på om det på kyrkbacken. Den
