Och Brede var inte så värst förkrossad, när Isak träffade honom, han tröstade sig med att han fortfarande var tillsyningsman Över telegraflinjen, det var en säker inkomst, med tiden skulle han nog åter arbeta sig upp till sin forna ställning i byn som faktotum och länsmansbiträde. Naturligtvis hade Brede också varit rörd, det hörde till pjäsen: det var ju inte så gott att skiljas från ett ställe, som han bott på och slitit och knogat på i många år, och fått kärt! Men den gode Brede lät sig aldrig nedslås för någon längre tid. Det var hans bästa sida, hans tjusning. Han hade en gång fått den ingivelsen, att han borde odla jord, försöket hade inte slagit lyckligt ut, men på samma lättvindiga sätt hade han handlat i andra saker och kommit bättre ifrån det. Ja, vem visste, om inte till och med hans stenprov en dag skulle bli en storartad affär! Men vad Barbro beträffar, som han nu hade fått till Måneland, så kom hon ju aldrig ifrån Axel Ström mera, det vågade han säga, det var synligt för envar.
Nej, det var inte farligt, så länge han kunde sträva för sig och de sina, sade Brede Olsen. Och snart voro alla barnen så stora, att de kunde komma ut och sörja för sig själva, sade han. Helge var redan på sillfiske, och Katrine skulle till doktorns och tjäna. Så var det bara de två minsta kvar — jaja, det tecknade sig ju till en tredje, förstås.
Isak kom med en nyhet från byn: länsmansfrun hade fått en liten. — Inger utbrast plötsligt intresserad: Pojke eller flicka? — Det hörde jag inte, svarade Isak.
Men länsmansfrun hade fått barn — hon som alltid i
kvinnoföreningen hade talat emot det överhandtagande
barnafödandet i de fattigas hem: låt kvinnan hellre få
rösträtt och inflytande på sitt eget öde! sade hon. Nu
var hon fast. Ja, hade prästfrun sagt, hon hade nog
använt sitt inflytande, ha, ha, ha, men i aila fall undgick hon
inte sitt öde! Detta kvicka ord om fru Heyerdahl gick
byn runt och blev förstått av ganska många. Inger
förstod det kanske också, bara Isak förstod ingenting.
