I.
Sellanrå är inte längre ett ensligt ställe. Här finnas sju människor med både små och stora. Men under den korta tid slåttern pågick, kom det också en och annan främmande, folk som skulle se slåttermaskinen. Brede var naturligtvis den förste, men även Axel Ström och grannarna nedanför ända ned till byn kommo. Och från andra sidan fjället kom Oline. Hon var oförgänglig.
Oline kom inte heller denna gång utan nyheter från sin by, hon var alltid full med sådana: nu hade det varit bouppteckning efter Gammal-Sivert, och det fanns ingen förmögenhet efter honom, ingenting!
Här knep Oline ihop munnen och tittade från den ene till den andre: Nå, gick det inte en suck genom rummet? Föll inte taket ned? Eleseus var den förste som drog på smilbandet: Hur är det, heter inte du efter morbror Sivert? frågar han lågmält. — Lill-Sivert svarar lika lågmält: Joo, men jag skänkte ju dig allt som blev efter honom. — Hur mycket var det? — Mellan fem och tio tusen. — Daler? utropade Eleseus plötsligt och härmade Sivert.
Oline tyckte nog inte det var något att skämta över. Själv hade hon blivit så lurad, och ändå hade hon vid Gammal-Siverts kista uppbjudit all sin sega kraft och gråtit tårar. Eleseus visste ju själv bäst, vad han hade skrivit: Så och så mycket till Oline, till en hjälp på hennes ålderdom. Vad hade det nu blivit av den hjälpen?
Stackars Oline, hon kunde gärna fått ärva litet, det skulle ha blivit den enda gyllene glimten i hennes liv! Hon var inte bortskämd. Förfaren i det onda var hon visserligen, van att kämpa sig fram med knep och småbedrägerier från dag till dag, framstående blott i att
