II.
En dag lade Inger åter matsäck i sin kalvskinnspåse och sade: Nu går jag över till folket mitt igen. — Jaså, sade Isak. — Ja, jag får lov att tala med dem som hastigast.
Isak följde inte genast med henne ut, men dröjde länge. Då han slutligen kom ut på trappstegen och låtsade alls inte vara nyfiken och full av dystra aningar, höll Inger på att försvinna i skogsbrynet. — Hm, kommer du igen? ropade han och kunde inte bärga sig. — Om jag kommer igen? svarade hon. Du får väl se! — Jaså.
Så var han ensam igen. Hå hå, ja ja! Med sin arbetskraft och arbetslust kunde han inte gå ut och in i kojan och bara vara i vägen för sig själv. Han började taga sig för något, fälla timmer och hugga stockarna jämna på två sidor. Så höll han på till kvällen. Då mjölkade han getterna och gick till sängs.
Det var tyst och ödsligt i kojan, det kom en sådan tung tystnad från torvväggarna och jordgolvet. Han var djupt och allvarligt ensam. Men spinnrocken och kardorna voro på sin plats, och pärlorna på sin tråd lågo väl förvarade i en påse under taket. Inger hade ingenting tagit med sig. Men Isak var så förfärligt dum, att han blev mörkrädd mitt i ljusa sommarnatten och såg både det ena och det andra smyga förbi rutorna. Då klockan, att döma efter ljuset, kunde vara omkring två, steg han upp igen och åt frukost med detsamma, ett väldigt grötfat för hela dagen, så att han skulle slippa att spilla tid på mera matlagning. Han bröt ny mark ända till kvällen, ett tillägg till potatislandet.
Han ömsevis fällde timmer och bröt mark i tre dagar — nu skulle väl Inger komma i morgon. Det var inte för
