atur. Han hade börjat sitt jordbruk med två getter, nu hade han fyra. Så hade han dessutom sex får. Någon häst hade han inte.
Isak köpte en viss tacka med platta öron. När Bredes barn kommo utledande med denna tacka ur fähuset, började han strax bjuda på den. Det väckte uppmärksamhet. Isak på Sellanrå var ju en rik och ansedd man, och inte heller behövde han fler får än han redan hade. Bredes hustru gör ett ögonblicks uppehåll i sin kaffeförsäljning och säger: Ja, den tackan kan du gärna köpa, Isak; hon är gammal, men hon får två och tre lamm vart enda år. — Ja, jag vet det, svarar Isak och ser på henne; jag känner till den där tackan.
På hemvägen, när han går och leder sin tacka, kommer han i sällskap med Axel Ström. Axel är fåordig och synes fundera på något, vad det nu kan vara. Han har ingen yttre anledning att vara nedslagen, tänker Isak måhända, grödan hans står vacker, han har fått in det mesta av fodret redan, och han börjar få upp stugväggarna. Det går som det skall gå hos Axel Ström, litet sakta, men säkert. Nu har han fått häst.
Du köpte han Bredes ställe, sade Isak. Skall du bruka det? — Nej, jag skall inte bruka det. Jag har köpt det för en annans räkning. — Jaså. — Tycker du jag gav för mycket? — Ånej. Där finns bra myrar, när de bli uppodlade. — Jag har köpt åt en bror, jag har i Helgeland. — Jaså. — Men jag har tänkt litet halvt om halvt, att jag kanske kunde byta med honom. — Byta med honom? Vill du det? — I fall hon Barbro hellre skulle vilja vara där nere. — Jaså på det viset, sade Isak.
De gå ett gott stycke under tystnad. Axel säger: De vill nödvändigt, att jag skall ta telegrafen. — Telegrafen? Jaså. Ja, jag hörde han Brede har avsagt sig. — Ja, svarar Axel och ler, det är nu inte precis så, utan det är han Brede, som har blivit uppsagd. — Ja ja, säger Isak och urskuldar Brede litet, en kan göra av med mycket tid på telegrafen. — De sade upp honom till nyåret, om han inte blev bättre. — Jaså. — Du tycker inte jag skall överta
