II.
Den 3 september blev Barbro borta. Alldeles borta var hon nu inte, men hon var inte på gården.
Axel stod och snickrade av alla krafter, han strävade med att sätta in ett glasfönster och en dörr. i den nya stugan och var mycket upptagen; men då det led över middagstiden och han ännu inte hade fått matbud, gick han in i kojan. Där fanns ingen. Han sökte själv fram litet mat åt sig och såg sig omkring, medan han åt. Alla Barbros kläder hängde där, hon var bara ute någonstans. Han gick tillbaka till sitt arbete i nystugan och höll på en stund till. Sedan tittade han in i kojan igen — nej, ingen där. Hon måtte ha blivit liggande någonstädes. Han går ut och letar.
Barbro! ropar han. Nej. Han letar kring gården, går bort till några buskar långt bort på ägorna, letar länge, kanske en timme, ropar — intet svar. Han finner henne långt borta. Hon ligger på marken bland några buskar, bäcken rinner förbi strax nedanför, hon är barhuvad och barbent och dyvåt ända uppåt ryggen.
Ligger du här? säger han. Varför svarade du inte. — Jag kunde inte, viskade hon och var så hes, att hon knappt kunde tala. — Vad — har du varit i vattnet? — Ja, jag halkade. Å! — Är du sjuk? — Ja. Det är över. — Är det över? säger han. — Ja. Nu måste du hjälpa mig hem, — Var är… ? — Vad? — Var det inte ett barn? — Nej, det var dött. — Var det dött? — Ja.
Axel står där som lamslagen.
Var är det? frågar han.
Det angår dig inte, svarar hon. Hjälp mig hem. Det var dött. Jag kan gå själv, bara du håller mig litet under armen.
