Axel tyckte väl han hade gått långt: han hade låtit familjen Brede bo kvar på Breidablik, och fast han hade köpt den lilla grödan, när han köpte stället, hade han bara kört in några få lass hö därnere och låtit familjen få potatisen. Det var alldeles oresonligt av Barbro att sätta sig på tvären nu, men hon hade ingen försyn, utan frågade liksom djupt förorättad: Skulle vi flytta till Breidablik och göra alla de mina husvilla?
Hörde han rätt? Han satt först med öppen mun, sedan började han smacka som om han ämnade komma med ett kraftigare svar. Men det blev ingenting av. Han frågade: Ska de inte ned till byn? — Det vet jag inte, svarade hon. Har du kanske hyrt något åt dem i byn?
Axel ville hädanefter inte gå till rätta med henne, men han kunde inte sticka under stolen med, att hon förvånade honom något, förvånade honom lite grand: Du blir mer och mer omöjlig och tvärsför, sade han, men du menar inte något med det, sade han. — Jag menar allt vad jag säger, sade hon. Och varför kunde inte folket mitt hellre ha fått komma hit, kan du säga mig det? Så kunde jag haft någon hjälp av mor. Men du tror inte, att jag har så mycket att göra att jag behöver hjälp.
I detta var naturligtvis något rätt, men också mycket orimligt: familjen Brede hade då måst bo i torvkojan, och Axel skulle varit lika illa ställd med kreaturen. Vart ville hon hän, och hade hon inte vett och förstånd! Jag skall säga dig en sak, sade han, du skall hellre få en piga till hjälp! — Till vintern, när det är mindre att göra? Nej. Jag kunde ha fått piga, när jag behövde henne.
Hon hade åter i viss mån rätt: när hon gick här med barnet och var klen, kunde pigan ha kommit! Men det var ju så, att Barbro alls inte kommit efter med arbetet; hon hade i själva verket varit lika rask och duktig som alltid. Hon hade gjort vad som skulle göras och aldrig talat om en piga. Men hon skulle haft en. — Ja, då förstår jag det inte, sade han modlöst.
Tystnad.
Barbro frågade: Vad är det jag hör? Skall du ha tele-
