grafen efter far? — Hur så? Vem har sagt det? — De prata om det. — Ja, sade Axel, det är inte omöjligt. — Jaså. — Varför frågar du det? — Jag frågar för den skull, svarade Barbro, att du har tagit hus och hem från far, och nu tar du levebrödet.
Tystnad.
Men nu ville väl inte Axel låta det gå längre: Jag skall säga dig en sak, utropade han, du är inte värd allt vad jag gör för dig och de dina!
Jaså, sade Barbro.
Nej! sade han och slog näven i bordet. Därmed reste han sig upp.
Du skall inte tro, att du skrämmer mig! pep hon med ynklig röst och flyttade sig närmare väggen.
Skrämma dig! härmade han och fnyste föraktfullt. Men nu är det allvar, och jag vill veta, hur det var med barnet. Kvävde du det?
Kvävde det?
Ja. Det hade varit i vatten.
Jaså, sade hon, du har sett det? Du har varit och — nosat på det, ämnade hon säga, men tordes inte. Han var kanske inte att leka med just nu. Du har varit och sett det?
Jag såg att det hade varit i vatten.
Ja, sade hon, det kunde du gärna se. Det föddes i vattnet. Jag kom inte upp igen, jag halkade.
Jaså, du halkade.
Ja. Och i detsamma kom barnet.
Jaså, sade han. Men du tog med dig ett skynke hemifrån, var det för att du trodde du skulle komma att halka?
Skynke? eftersade hon.
Ett stort vitt skynke, en av mina skjortor, som du hade klippt tvärs av.
Ja, sade Barbro, det tog jag med mig att bära enriset i.
Enriset?
Ja, enriset. Jag sa’ dig ju, att jag var ute efter enris.
