en makalöst duktig kvinna, men för mycket var för mycket. Spinnrocken och kardorna, det kunde nu så värd, och pärlorna voro misstänkt fina, men det kunde också så vara! Men en ko, kanske funnen på en väg eller en sätervall, skulle saknas av ägaren och uppspåras.
Inger trädde ut ur fähuset och sade med ett stolt leende: Jag kom bara med kon min! — Jaså, svarade han. — Jag har varit så länge borta, för jag kunde inte gå fortare med henne över fjället. Hon är med kalv. — Kom du med en ko? sade han. — Ja, sade hon och var så högfärdig över sin rikedom på denna jord, att hon nästan höll på att spricka. Eller tror du jag står och driver med dig! sade hon. — Isak fruktade det värsta, men lade band på sig och sade bara: Du måste komma in och få dig litet mat.
Såg du kon? Var hon inte vacker? — Utmärkt. Var har du fått henne ifrån? frågade han så likgiltigt han kunde. — Hon heter Gullhorn. Vad skall du med grunden du har lagt upp här? Du arbetar ihjäl dig, det gör du. Nej, kom och se på kon!
De gingo, och Isak hade bara sina underkläder på sig, men det gjorde ingenting. De tittade mycket noga på kon och granskade henne i alla enskildheter, huvudet, juvret, korsryggen och länderna; röd och vit var hon och lättfodrad.
Isak frågade försiktigt: Hur gammal tror du, att hon är. — Tror? sade Inger. Hon är precis ackurat nyss på fjärde året. Jag har fött upp henne själv, och alla sade de, att det var den snällaste kalv de sett. Tror du vi kan få foder till henne? — Isak började tro vad han gärna ville tro och förklarade: Vad foder anbelangar, så nog skall det bli foder till henne.
Sedan gingo de in och åto och drucko och lade sig. De lågo och talade om kon, om det som hänt: Ja, men är det inte en vacker ko? Nu skall hon få andra kalven. Hon heter Gullhorn. Sover du, Isak? — Nej. — Och vad det beträffar så kände hon strax igen mig och följde med mig som ett lamm i går. Vi låg en stund på fjället i natt. — Jaså. — Vi måste ha henne tjudrad hela sommarn, för
