kappa, som räckte bara strax nedanför livet, den hade varit på modet i några år, Barbro ville ha en jacka.
När hon tog det hela så naturligt, vad annat hade då Axel att göra än slå sig till ro? Han hade heller inte alltid så säkra misstankar mot henne, och själv erkände hon ju ingenting, tvärtom, hon hade gång på gång förnekat all skuld, utan harm, utan hårdnackenhet, men så rasande självklart — som en piga nekar till att ha slagit sönder ett fat, till och med om hon har gjort det. Det gick ett par veckor, sedan blev det likväl för mycket för Axel. Han stannade en dag mitt på golvet i sin stuga, och det gick upp något för honom: Men Herre Gud, alla hade ju sett hennes tillstånd, att hon var stor och gick med barn, men nu var hon smal och tunn igen, och var var barnet? Tänk, om alla människor kom och sökte? De skulle en dag begära förklaring. När det alltså inte var något på tok med det, hade det varit mycket rättare att få liket begravt på kyrkogården. Då hade det varit borta från buskarna, borta från Måneland —
Nej. Jag hade bara fått förargelse, sade Barbro. De skulle ha öppnat liket, och det hade blivit förhör. Det hade jag inte lust till.
Bara det inte blir värre sedan, sade han.
Barbro svarade lugnt: Vad går du och grubblar för? Låt det ligga i buskarna! Ja, hon lög och frågade: Tror du det kommer efter dig? Du skall bara tiga och inte gå och prata om det.
Jaha.
Har jag kvävt barnet kanske? Det kvävde sig själv i vattnet, när jag föll. Det är ju otroligt vad du kan hitta på! Och förresten så blir det aldrig bekant, sade hon.
Det blev bekant i alla fall med Inger på Sellanrå, har jag hört, invände Axel.
Barbro funderade: Det gör detsamma, sade hon. Lagen är ändrad nu. Om du läste tidningen, finge du se. Det är så många, som få barn och ta livet av dem, och ingen gör dem något vidare för det! — Barbro rent av lägger ut det för honom, hon ser tingen i stort. Hon hade
