körde både henne och kistan hennes ner till byn, till postbåten.
Så var det gjort.
Det kunde väl ha gått att vara ensam på nybygget igen, han var van vid det sedan förr, men han blev mycket bunden för kreaturens skull, och när han måste vara hemifrån, stodo de och blevo vanskötta. Handelsmannen hade rått honom att ta till sig Oline över vintern, hon hade en gång varit på Sellanrå i flera år, hon var gammal nu, men rörlig och arbetsam. Ja, det skickades bud till Oline, men hon hade inte kommit, och han hade inte hört något från henne.
Medan Axel väntar, arbetar han i vedskogen och tröskar sin lilla sädesskörd och sköter kreaturen. Det var ensamt och tyst. Då och då körde Sivert på Sellanrå förbi på väg till eller från byn. På nedvägen hade han med sig ved eller skinn eller ladugårdsprodukter, men hem körde han nästan alltid med tomskjuts, det var så få varor Sellanrå gård behövde köpa.
Då och då vandrade också Brede Olsen förbi Måneland och på sista tiden oftare än förr — vad han nu kom så titt och tätt för. Det var som om han tänkte göra sig omistlig på telegraflinjen de sista veckorna och kanske få behålla platsen. Sedan Barbro reste, kom han aldrig mer inom hos Axel, utan gick bara förbi, och detta var nu litet för övermodigt av honom, eftersom han alltjämt höll till på Breidablik och inte flyttade därifrån. En dag då han tänkte gå förbi utan att ens hälsa, hejdade Axel honom och frågade, när han tänkte flytta. — Hur kom det sig, att du skildes från Barbro? frågade Brede tillbaka. — Det ena ordet gav det andra: Du skickade av henne utan ett öre på fickan, hon höll på att inte taga sig till Bergen på något vis. — Jaså, hon är i Bergen? — Ja, äntligen så kom hon dit, skriver hon, men det har hon inte dig att tacka för. — Jag skall låta avhysa dig från Breidablik med detsamma, sade Axel. — Ja, om du vill vara så vänlig, svarade den andre hånfullt. Men på
