annars ger hon sig av, för ko är ko. — Var har hon varit förut? frågade Isak slutligen. — Hos folket mitt, de hade henne. De ville inte bli av med henne, och barnen grät, när jag tog henne med mig.
Var det möjligt, att Inger kunde ljuga så fräckt? Hon talade naturligtvis sanning, att kon var hennes. De började nu få det präktigt på gården sin, det var snart ingenting som fattades! Å, den Inger, han älskade henne, och hon älskade honom tillbaka. De voro förnöjda, de levde i träskedens tidsålder och hade det bra. Låt oss sova, tänkte de, och så sovo de. Om morgonen vaknade de till nästa dag, det var mångt och mycket att styra med då också, än strid och än glädje, sådant livet är.
Det var nu till exempel dessa timmerstockar. Skulle han försöka att sätta ihop dem? Isak hade haft ögonen med sig, när han varit nere i bygden, och hade funderat ut, hur byggmästarna gingo tillväga. Han kunde hugga en hörnfog. Och var han inte alldeles tvungen att bygga nu? Här hade kommit får i gården, ko i gården, getterna hade blivit många och skulle bli flera. Boskapen fick inte rum i sin del av kojan, han måste hitta på en utväg. Det var bäst att gripa sig an genast, medan potatisen blommade och slåttern ännu inte börjat. Inger fick ge honom en och annan handräckning.
Isak vaknar på natten och stiger upp. Inger sover tungt efter sin vandring. Han går åter in i fähuset. Han talar ju inte så med kon, att det övergår till vämjeligt smicker, men han klappar henne vänligt och undersöker henne åter på alla håll och kanter, om hon inte har något märke, något tecken, som tyder på en främmande ägare. Han finner intet märke och går lättad ut igen.
Där ligger timret. Han börjar rulla på det, lyfta upp det på muren och lägga ut det i en fyrkant, en stor fyrkant till dagligstuga och en liten till kammare. Det var mycket roligt, det upptog honom så helt, att han glömde tiden. Ny rykte det från takhålet i kojan, och Inger kom och sade, att frukosten var färdig. Och vad är det du håller på med? sade hon. — Är du redan uppe? frågade Isak.
