det är snö, han ligger ute i skogen. Det är ingen fantasi, att han är begravd under ett träd.
Så ropar han på måfå igen, skriar. Där nere i snön ligger hans väldiga och håriga bröst och skriar, det måste kunna höras ända till gården, till kreaturen, skriar gång på gång. Är du inte ett svin och ett odjur, ropar han efter Brede, har du betänkt var du gör, som låter mig förgås? Kan du inte komma och ge mig yxan? frågar jag. Är du ett odjur eller en människa? Men farväl med dig, eftersom det är din mening att gå ifrån mig…
Han måste ha sovit, han är så stel och livlös, men
ögonen äro öppna, igengrodda av is, men öppna, han kan
inte blinka med dem. Har han sovit med öppna ögon?
Kanske han bara har slumrat en minut eller en timme,
Gud allena vet det, men nu står Oline här. Han hör,
att hon frågar: Är du vid liv i Kristi blods namn? Och
sedan frågar hon, varför han ligger här, om han är rent
galen? Oline står här i alla fall.
Ja, Oline har något snokande och schakalaktigt, hon visar sig när det är olycka på färde, hon har så skarpt väderkorn. Hur skulle Oline ha tagit sig fram i livet, om hon inte hade varit om sig och haft gott väderkorn? Nu hade hon alltså fått Axels bud och hade med sina sjuttio år kommit över fjället för att vara hos honom. Hon låg insnöad på Sellanrå i går under ovädret, kom till Måneland i dag, fann ingen hemma, gav kreaturen mat, var ibland ute på trapphällen och lyssnade, mjölkade kräken till kvälls, lyssnade återigen; hon förstod det inte. —
Så hör hon rop. Oline nickar: antingen är det han Axel eller avgrundens makter! I vilket fall som helst är det mödan värt att snoka litet, att finna den Allsmäktiges eviga visdom i så mycken oro i skogen — och mig gör han ingenting, för jag duger inte ens till att upplösa hans skoband. —
Här står hon.
Yxan? Oline gräver och gräver i snön och finner inte yxan, Hon vill reda sig utan yxa och försöker lyfta på
