Sida:Markens gröda 1923.djvu/242

Den här sidan har korrekturlästs

Underbart. Men under detta prat får Axel tid på sig, övar upp sina lemmar igen och lär sig att gå.

De maka sig så smått hemåt. Oline är fortfarande den räddande ängeln och stöder honom. Det går, det också. Ett stycke längre ned möta de Brede. — Vad är det? säger Brede. Är du klen? Skall jag hjälpa dig? säger han. — Axel tiger avvisande. Han har lovat Gud att inte hämnas på Brede och anmäla honom, men längre har han inte gått. Och varför skulle Brede nu gå uppåt igen? Har han sett, att Oline nu har kommit till Måneland och förstått, att hon skulle höra nödropen? — Jaså, är det du, Oline! säger Brede pratsamt. Var fann du honom? Under ett träd? Ja, är det inte förunderligt med oss människor, utbrister han. Jag var ute och såg till linjen, och så hörde jag rop. Den som vände på eviga minuten, det var jag, det. Jag ville vara till hjälp, om det behövdes. Och så var det just du, Axel! Låg du under ett träd? — Ja, det både såg och hörde du, när du gick nedåt, svarar Axel, men du gick förbi mig. — Gud vare mig syndare nådig! beskärmar sig Oline över en sådan svart ondska. — Brede förklarar sig: Ja, jag såg dig. Jag såg dig mycket väl. Men du kunde ha ropat. Varför ropade du inte? Jag såg dig alldeles tydligt, men jag trodde du låg och vilade litet. — Tig bara! säger Axel. Du ville, att jag skulle bli liggande där!

Nu förstår Oline, att Brede inte får gripa in. Det skulle förringa hennes egen oumbärlighet och göra hennes räddningsverk mindre fullständigt. Hon hindrar Brede från att hjälpa till, han får inte ens bära matväskan eller yxan. För ögonblicket är Oline så helt på Axels sida. När hon kommer till Brede någon gång längre fram och sitter där vid en kopp kaffe, kommer hon att vara på hans. — Kan du inte låta mig bära yxan och skoveln åtminstone? säger Brede. — Nej, svarar Oline i Axels ställe, han vill bära dem själv. — Brede fortfar: Du kunde ha ropat på mig. Vi ä’ väl inte så osams, att du inte kan ha mål i munnen. Ropade du? Jaså. Då skulle du ha ropat högt; du må tro, att det var en snöstorm.