oss? — Inger skrev, men Eleseus ville inte komma hem igen, nej, nu ville han inte göra den resan igen till ingen nytta, förr ville han svälta.
Se, det fanns väl ingen fin kontorsplats ledig i hela stan, och Eleseus var kanske heller inte så duktig att armbåga sig fram. Gud vet, kanske var det inte heller så mycket bevänt med hans begåvning. Snäll och arbetsam till att skriva var han nog, men hade han väl anden och ljuset? Och om han inte det hade, hur skulle det då gå med honom?
När han kom hemifrån med tvåhundra kronor på fickan, mötte staden med sina gamla räkningar, och när han hade betalat dem, måste han ha sig en riktig käpp och inte ett paraplyskaft. Åtskilliga andra saker lågo också nära till hands att skaffa sig: en skinnmössa till vintern, som alla hans kamrater hade, ett par skridskor att åka på banan med, en tandpetare av silver, som var till att peta tänderna med och peka elegant med, när han satt och samspråkade vid ett glas. Och så länge han var rik, bjöd han efter bästa förmåga; vid själva återkomstfesten lät han dra upp ett halvt dussin öl. Vad! Ger du uppasserskan tjugo öre? frågade de honom, vi ge tio. — Man skall inte vara knusslig, sade Eleseus.
Han var inte knusslig, nej, det passade inte för honom. Han var från en stor gård, ja, från ett gods, hans far, markgreven, ägde ändlösa timmerskogar och fyra hästar, trettio kor och tre slåttermaskiner. Eleseus var ingen skrävlare, och det var inte han, som spridde ut historien om Sellanrågodset, det hade distriktsingenjören på sin tid gjort och skrutit med det i staden. Men det var inte Eleseus emot, att historien vann ganska mycken tilltro. Då han själv ingenting var, kunde han vara son av något, han fick kredit på det och kunde reda sig. Men i längden gick det inte. Han skulle en vacker dag betala, och då kom han i klistret. En av hans kamrater skaffade honom då plats i sin fars affär, bara en sorts diversehandel, där lantbefolkningen gjorde sina uppköp, men det var bättre än intet. Det passade illa för en ung man vid hans ålder
