och främst sålde han nu alla sorters matvaror och arbetskläder. Men gruvarbetare med pengar äro inte så noga på styvern, att de bara köpa det nödvändiga, nej, de köpa allt. I synnerhet om lördagskvällarna vimlade Storborg av folk, och Aron skrapade till sig pengar. Han hade både bokhållaren och sin hustru till hjälp innanför disken och sålde själv allt vad han orkade, men stället var inte öde och tomt förrän långt fram på natten. De togo reda på vilka som hade hästar i bygden, det blev ett väldigt körande av varor upp till Storborg, vägen måste på många ställen läggas om och sättas i stånd. Det blev något annat än Isaks första smala stig upp genom marken. Aron blev rent av en obygdens välgörare med sin handel och sin väg. Han hette förresten inte Aron, det var bara hans dopnamn. Han hette Aronsen, så kallade han sig själv, och så kallade hans hustru honom. Familjen slog på stort och hade två pigor och en dräng.
Jorden på Storborg måste tills vidare ligga orörd, det var inte tid till åkerbruk. Vem ville gräva i myren! Men Aronsen hade trädgård med staket, och vinbär och astrar och rönnar och andra planterade träd, en riktigt fin trädgård. Det var en bred gång i den, där Aronsen kunde gå om söndagarna och röka långpipa. I bakgrunden låg husets veranda med röda och gula och blå rutor. Tre små vackra barn sprungo omkring och lekte. Flickan skulle växa upp och lära sig att vara dotter i en stor affär, pojkarna skulle lära handel själva. Å, det var tre barn med framtid!
Hade inte Aronsen tänkt på framtiden, skulle han över huvud inte ha kommit hit. Han kunde ha fortsatt med att fiska och kanske ha tur och förtjäna bra på det också, men det var inte som handel, det var inte fint, det hade inte sådant anseende, hattarna flögo inte av för det. Aronsen hade rott med åror, för framtiden ville han segla. Han hade ett ord, han ofta använde: bom konstant! Hans barn skulle få det bom konstant, sade han. Därmed menade han, att han ämnade bereda dem ett liv med mindre slit och släp.
