Och se, det artade sig väl, folk hälsade på honom, på hustrun, ja, på barnen. Det var inte det minsta, att folk hälsade på barnen. Gruvarbetarna kommo ned från fjället och hade inte sett barn på länge. De möttes ute på gården av Aronsens barn och talade genast vänligt med dem, som om de hade mött tre små pudlar. De skulle ha givit barnen slantar, men när det var själva handelsmannens barn, blåste de i stället på munspel för dem. Gustav kom, den unge vildbasaren med hatten på örat och de många muntra orden på tungan, han kom och skämtade med dem en lång stund. Barnen kände igen honom på långt håll och sprungo och mötte honom, han tog dem på ryggen alla tre och dansade ikring med dem. Huj! sade Gustav och dansade. Sedan tog han upp munspelet och blåste låtar och visor, det var så att de båda pigorna kommo ut och tittade på Gustav och hörde på musiken med tårar i ögonen. Gustav visste nog vad han gjorde, den tokstollen!
Om en stund gick han in i handelsboden, kastade pengar på disken och köpte ryggsäcken full av saker, och när han gick uppåt igen, bar han med sig en hel liten diversehandel, som han tog fram och visade, när han kom till Sellanrå. Det var brevpapper med blommor på och en ny snugga och ny skjorta och en halsduk med fransar; det vara karameller, som han delade ut till kvinnfolken, det var blanka metallsaker, klockkedja med kompass, pennkniv, ja, det var allt möjligt, det var raketer, som han hade köpt till söndagsförnöjelse åt sig själv och andra. Han fick mjölk att dricka av Inger, och han skämtade med Leopoldine och hissade lilla Rebecka högt upp i luften. — Nåå, var lagården snart färdig? frågade han sina landsmän, stenarbetarna, och var god vän med dem också. — De hade inte nog hjälp, svarade arbetarna. — Då skulle de få honom, sade Gustav på skämt. — Ja, om det ändå vore så väl, sade Inger, för lagården skulle vara färdig till hösten, när kreaturen måste in.
Nu brände Gustav av en raket, och när han hade bränt av en till, kunde likaväl alla sex få gå upp, och kvinnor
