gruvhål. Själve ingenjören visade dem omkring. Kanske var han inte så glad till mods för närvarande, den gode ingenjören, men han hade försökt att motarbeta den dystra stämning, som vilade över ödemarkens och bygdens folk, här var nu ett riktigt gott tillfälle, själve markgreven på Sellanrå och handelsmannen på Storborg hade kommit.
Han förklarade stenens beskaffenhet: kis, kopparkis, den innehåller koppar, järn och svavel. Å, de visste till punkt och pricka vad berget innehöll, ja, det innehöll till och med litet silver och guld. Man idkade inte bergsbruk utan att kunna sina saker! — Men skall det upphöra nu? frågar Aronsen. — Upphöra? eftersäger ingenjören häpen. Det vore nog inte Sydamerika betjänt med. De skulle upphöra med försöksdriften på en kort tid, det var nog riktigt. De hade nu sett vad som fanns här, nu skulle de bygga linbana och gripa sig an med hela fjället söderut. Isak visste väl inte, var den där Geissler höll till? — Nej. — Nå, de fick väl tag i honom. Sedan skulle de ta i på allvar. Nej, inte tänkte de upphöra!
Isak har fallit i förvåning över en liten maskin, som trampades med foten. Han ser strax vad det är, det är ju en liten smedja att köra på en kärra och sätta ned var som helst. — Vad kostar en sådan där maskin? säger Isak. — Den? Fältsmedjan? Den kostar inte mycket. De hade flera stycken sådana där. Men de hade också helt andra maskiner och inrättningar. Nere vid sjön hade de väldiga maskiner. Isak kunde nog förstå, att sådana där djupa dalar och avgrunder i ett berg, dem gjorde man inte med naglarna, ha, ha, ha.
De gå där och titta. Härunder berättar ingenjören, att han ämnar sig tillbaka till Sverige endera dagen. — Men ni kommer väl igen? frågar Aronsen. — Naturligtvis. Han visste inte med sig något, som regeringen eller polisen där hemma kunde få honom fast för! — Isak lagade så, att de kommo att stanna framför den lilla smedjan en gång till: Men hur mycket kan en sådan ässja kosta? frågar han. — Kosta? Det mindes ingenjören sannerligen inte.
