till Sellanrå. Ingenjören och de båda bergsmännen voro med.
Det var alltså många om och men, redan innan sammanträffandet kom till stånd. Det bådade intet gott, nej, Geissler var förfärligt hög av sig.
Herrarna voro hövliga nu, de bådo honom ursäkta, att de skickat bud på honom i går, de voro så trötta efter färden. Geissler var hövlig tillbaka och svarade, att också han var trött efter sin egen färd, annars skulle han ha kommit. — Nå, men nu till saken: Ville han sälja fjället på södra sidan om sjön? — Är herrarna köpare, frågade Geissler, eller talar jag med mellanhänder? — Detta kunde inte vara annat än trakasseri från Geisslers sida, han måtte väl se på dem, att dessa förnäma och tjocka herrar inte voro mellanhänder. Därför fortsatte de: Priset? sade de. — Ja, priset! sade Geissler också och funderade. Ett par miljoner, sade han. — Jaså, sade herrarna och drogo på munnen. — Geissler drog inte på munnen.
Ingenjören och bergsmännen hade gjort en flyktig undersöknihg av fjället bortåt det hållet, hade borrat några hål och sprängt, och här voro nu uppgifterna: fyndigheten tillskrevs eruption, den var ojämn, var enligt den gjorda undersökningen djupast kring gränsen mellan bolagets och Geisslers ägor, sedan avtog den. På sista halvmilen stod ingen brukbar kis att finna.
Geissler åhörde denna berättelse med största likgiltighet. Han tog upp ur fickan några papper, som han uppmärksamt tittade i, men det var inte kartor, och Gud vet, om det överhuvud var papper, som rörde kopparfjället. — Ni ha inte borrat djupt nog, sade han, som om han såg det av papperen. — Nej, det medgåvo herrarna strax. Men ingenjören frågade: Hur kan herr Geissler veta det? Ni har ju alls inte borrat? — Då log Geissler, som om han nog hade borrat ett par hundra meter ned i jorden, men sedan täckt hålen.
De höllo på till middagen och talade fram och tillbaka. De började se på sina klockor. Nu hade de fått ned Geissler på en kvarts miljon, men inte en hårsmån längre ned.
