sade herrarna litet överrumplade, det vore ju inte otänkbart. — Då köper jag det, sade Geissler.
Å, den Geissler! Nu stod ju hela gården full och hörde honom, allt Sellanrås folk och stenarbetarna och herrarna och de utsända budbärarna, han kunde kanske inte skaffa några pengar alls till en sådan affär, men Gud vet, om han inte kunde det förresten, det var inte gott att begripa sig på honom! I alla fall väckte han en viss uppståndelse bland herrarna med det han sade. Var det ett knep? Ville han göra sitt fjäll betydelsefullare genom denna manöver?
Herrarna funderade. Herrarna började verkligen tala tyst sins emellan. De sutto av igen. Då lade sig ingenjören i saken. Se, han tyckte väl, att detta blev för galet, och han syntes ha makt, kanske också myndighet. Nu stod ju hela gården full av folk och hörde på. — Vi säljer inte! sade han. — Inte det? frågade herrarna. — Nej.
De viskade litet till, sedan stego de till häst för att verkligen ge sig av. Tjugofem tusen! ropade en av herrarna. — Geissler svarade inte, han vände sig om och gick bort till stenarbetarna igen.
Så avlopp det sista sammanträffandet.
Geissler tycktes likgiltig för följderna, han gick fram och tillbaka och talade om än det ena, än det andra. För ögonblicket var han upptagen av att se på hur murarna lade väldiga takbjälkar tvärs över hela ladugården. De skulle bli färdiga med ladugården i denna vecka. Det skulle bara bli ett provisoriskt tak, sedan skulle en ny höskulle byggas till ovanpå.
Isak höll Sivert borta från bygget nu och lät honom gå och göra ingenting, det var för att Geissler när som helst skulle finna pojken ledig för den där turen uppåt fjället. En fåfäng omtanke. Geissler hade slagit den där vandringen ur hågen eller kanske glömt bort den. Då han hade fått litet matsäck med sig av Inger, gick han däremot vägen nedåt genom marken och stannade borta ända till kvällen.
Han kom till de båda nya röjningarna, som uppstått
