Geissler var inte längre så spänstig. Den omständliga berättelsen hade tröttat honom, han hade slappnat till — vad nu anledningen kunde vara, om han kanske inte längre hade samma ande som på morgonen över sig. Han såg på klockan, reste sig upp och sade: Det där får lov att övervägas noga, jag skall fundera på det. Du skall få mitt svar, innan jag reser!
Därmed gick Geissler.
Han kom tillbaka till Sellanrå på kvällen, åt litet och gick och lade sig. Han sov till långt fram på dagen, sov och vilade ut; han var väl medtagen efter sammanträffandet med de svenska gruvägarna. Först två dagar senare gjorde han min av att resa sin väg. Han var åter stor och överlägsen, betalade rundligt och gav lilla Rebecka en blank krona.
För Isak höll han ett riktigt föredrag och sade: Det gör ingenting, att det inte blev affär av nu, det blir nog en vacker dag; tills vidare stoppar jag den här driften uppe i fjället. Det var ena gröngölingar, de där, de trodde de skulle lära mig. Hörde du, att de bjöd mig tjugofem tusen? — Ja, sade Isak. — Nåja, fortfor Geissler och viftade bort alla skamliga anbud och stoftgrand med huvudet, det skadar inte den här trakten, att jag stoppar driften, tvärtom, det kommer att tvinga folk att odla sin jord. Men det kommer att bli kännbart där nere i byn. Det flöt ju in betydligt med pengar i somras, det blev fina kläder och vetegröt åt lite var, nu är det slut. Se, byn kunde gärna hållit vänskap med mig, så hade det kanske gått annorlunda. Nu är det jag som råder!
Han såg nu inte ut att råda över mycket i alla fall, när han gick. Han bar litet matsäck i handen och hade en väst, som inte längre var alldeles vit. Kanhända hans äkta hälft rustat ut honom till denna färd för vad som återstod av de fyrtio tusen, hon en gång fick. Gud vet, om det inte var så. Men nu kommer han tomhänt hem!
Han glömde inte att gå inom till Axel Ström på nedvägen och ge honom besked: Jag har tänkt på saken, sade han, åtal är alltså redan väckt, du kan ingenting göra nu.
