III.
Så länge marken inte var frusen, bröt Isak upp sten och rötter och jämnade sin äng till nästa år. När marken frös, gick han till skogs och högg stora massor famnved. — Vad skall du med all den här veden? kunde Inger fråga. — Det vet jag inte så noga, svarade Isak, men han visste det i alla fall. Här stod en gammal och tät urskog alldeles inpå husknutarna och hindrade all utvidgning av ängsmarken. För övrigt ämnade han på ett eller annat sätt i vinter föra ned famnveden till bygden och sälja den till folk som inte hade någon ved. Det var ingen dum idé, det var Isak säker på. Han fortfor att fälla skog och hugga upp den till famnved. Inger kom ofta och tittade till honom under arbetet, och han låtsade ju, som om det var honom likgiltigt och något hon alls inte behövde göra, men hon förstod ändå, att han tyckte om det. De språkade så sällsamt med varandra: Har du inte annat att göra än komma hit och frysa dig fördärvad? sade Isak. — Jag fryser inte, svarade Inger, men du sliter och släpar, så du blir sjuk, sade hon. — Nu tar du på dig tröjan min, som ligger där! — Det gör jag inte, för jag kan inte sitta här, när Gullhorn skall kalva. — Jaså, skall Gullhorn kalva? — Har du inte hört det? Och vad tycker du, ska vi lägga på kalven? — Du får göra som du vill för mig, jag vet inte. — Ja, vi kan väl inte äta upp kalven, vet jag, för då ha vi inte mer än en enda ko. — Jag kan aldrig tro, att du vill vi ska äta upp kalven, sade Isak.
De ensamma människorna, vad de voro fula och grova, men goda mot varandra och måna om boskapen och jorden!
Så kalvade Gullhorn. En betydelsefull dag i vildmar-
