har torkat fint bara sedan i våras, när jag dikade, det beror nu på vad som kan växa på den! Trivs, jo? När hustru min och jag ha hus och hem och jord? — Nå, skall det bara vara ni två? frågar Sivert skälmaktigt. — Nej, vet du, det kan hända vi blir fler, svarar Fredrik glatt. Och efter vi tala om att trivas och frodas, så har jag aldrig sett hustru min så rund och trevlig som nu.
De arbeta till kvällen. Då och då räta de upp ryggen och prata med varandra: Jaså, du fick ingen tobak då? frågar Sivert. — Nej, lika gott var det, svarar Fredrik. Jag använder inte tobak. — Använder du inte tobak? — Nej. Jag ville bara gå inom till Aronsen och höra vad han sa’. — Då skrattade de båda muntergökarna och hade roligt.
På hemvägen äro far och son fåordiga som vanligt, men Isak har tänkt ut något. Han säger: Du Sivert? Ja? svarar Sivert. — Nej, det var ingenting. — Det går en lång stund, sedan återtar fadern: Hur kan han Aronsen handla, när han inte har varor? — Nej, svarar Sivert, men det är nu inte så många människor här uppe att ha varor till. — Jaså, du tror det? Nänä, det är väl så! — Sivert undrar litet över dessa ord. Fadern fortsätter: Här är bara åtta nybyggen, men det kan nog bli fler och fler. Jag vet inte. — Sivert förvånas ännu mer. Vad tänker fadern på? Ingenting? Far och son gå en lång stund igen och äro nästan hemma. — Hm. Vad tror du han Aronsen tänker begära för sitt ställe? frågar den gamle. — Det är inte gott att veta, svarar Sivert. Tänker du köpa det? säger han på skämt. Men i detsamma går det upp för honom, vart fadern vill hän: det är Eleseus den gamle tänker på. Han har nog aldrig glömt honom, utan tänkt lika ofta på honom som modern, bara på sitt eget sätt, närmare jorden, också närmare Sellanrå. — Priset är väl överkomligt, säger Sivert då. — Och när Sivert säger så mycket, då förstår fadern å sin sida, att han blivit rätt uppfattad, och liksom rädd för att vara för tydlig övergår han genast till att säga ett par ord om vägarbetet, att det var gott de hade gjort undan det.
