borg skall alls inte ha uppstått hos honom, han ställer sig främmande för den och säger: Varför frågar du det, Inger? — Jag bara frågar, svarar hon. — De se bägge på bokhållare Andresen och vänta. Då svarar han.
Han svarar mycket förbehållsamt, att priset vet han inte, men han vet vad Aronsen själv har sagt, att Storborg kostar honom. — Hur mycket är det? frågar Inger och kan på inga villkor tiga. — Det är sexton hundra kronor, svarar bokhållaren. — Jaså! Inger slår genast ihop händerna, ty är det något som fruntimmer inte ha, så är det just vett och förstånd på gårdspriser, det ha de inte. Men för resten är nu sexton hundra kronor ingen småsumma däruppe, och Inger är bara rädd för en sak: att Isak skall avskräckas. Men Isak är ackurat som ett berg och säger bara: Det är de stora husen! — Ja, säger bokhållare Andresen också, det är de kolossala husen.
Strax innan bokhållaren går, har Leopoldine smugit sig ut. Det är så konstigt, hon tycker nästan det är omöjligt för henne att ta honom i hand. Men hon har funnit en bra plats och står i stenlagården och tittar ut genom ett av fönstren. Hon har ett blått sidenband om halsen, det hade hon inte förut, och det märkvärdiga är, att hon fått tid att ta på det. Nu går han förbi. Han är liten och rund, har en käck gång, ljust helskägg, är en åtta, tio år äldre än hon. Han är inte oäven, skulle hon mena!…
Och så kom kyrkfolket hem långt fram på natten till måndagen. Allt hade gått bra, lilla Rebecka hade nu sovit de sista timmarna på hemvägen, och hon blev också lyft sovande ur kärran och inburen. Sivert har hört mycket nytt, men då modern frågar: Nå, vad hörs det? svarar han bara: Å ingenting. Han Axel har fått slåttermaskin och harv. — Vad säger du? frågar fadern intresserad. Såg du dem? — Jag såg dem. Det stod på bryggan. — Nå, då var det därför han skulle ned till stan! säger fadern. Och Sivert sitter smäckfull av bättre vetande, men säger inte ett ord mer. Fadern kunde gärna
